A letter from September 17th, 2020

Hej älskling, Jag har precis haft Samtalet med Philip om hur vi känner ang distans. Jag har aldrig känt såhär mycket för någon, men samtidigt är jag bara 22. Hur fan ska jag kunna veta om det kommer vara värt det i slutändan. Jag vill spendera mitt liv med honom, men hur naïvt är det att säga det efter ett halvår? Folk kan ha distans i flera år. Jag mår redan skit. Jag älskar att bo själv, jag älskar att ha nära till min familj, jag älskar att bo i falun. Han älskar att ha nära till sin familj. Vem behöver ge upp först. Känner jag mig själv rätt blir det jag. Men se hur bra det blev med Simon. Ja, jo jag kan flytta 30mil bort för en kille, hur illa kan det bli? Ganska rejält hemskt och pissigt faktiskt. Mitt schema går inte ihop med att bo långt härifrån. Isåfall måste jag jobba veckodagar och kunna åka hit oftare än oftast. Det är inte ofta nu förtiden jag mår såhär som jag gör just här och nu. Men nu känner jag mig hjälplös, svag och vill bara bli omhållen. Jag behöver närhet och kärlek. Jag behöver hårda kramar för att känna mig trygg. Jag kan inte ens ringa mamma och be om en kram, isåfall får hon komma hit i full motorcykelmundering.